Krönika 24/6: Svårare att köpa nässpray än cigaretter.

1968 inledde Socialdemokraterna sin åttionde partikongress. Stämningen var på topp. I riksdagsvalet hade Socialdemokraterna vunnit en stor seger mot borgarna och fått egen majoritet (50,1 procent), och i ryggen blåste en riktigt stark vänstervind.

På kongressen diskuterades en fullskalig socialisering av industrin, ett förstatligande av finansmarknaden och nationaliseringar av, ja, det mesta. Radikalast i församlingen var representanterna från ungdomsförbundet SSU, då under ledning av FNL-gruppsaktivisten Bosse Ringholm. SSU argumenterade hårt för att staten skulle ta över hela läkemedelsindustrin, detta för att komma åt branschens ”övervinster”.

Socialiseringsidén föll i god jord hos moderpartiet. Men hur skulle en sådan genomföras? Ett klassiskt förstatligande var ogenomförbart då Sverige (precis som vi gör idag) importerade merparten av sina läkemedel från andra länder, främst USA. Lösningen kom istället att bli att man socialiserade det sista ledet i läkemedelskedjan – försäljningen mot kunderna. Sagt och gjort: staten köpte upp de apotek som småföretagande apotekare bedrev i Sverige och bolaget Apoteket AB bildades.

Efter trettio år kan man också konstatera att det statliga monopolet på läkemedelsdistribution vare sig varit en socialistisk dröm eller en veritabel katastrof. Kundnöjdheten är stor. Apoteket AB fungerar i princip som vilket företag som helst, har tv-reklam, färgglada affischer, köp-två-få-en-tredje-gratis erbjudanden och hudkrämer som luktar avokado. Och landstingspolitikerna klagar fortfarande över att medicinerna kostar för mycket.

Men monopolet har också haft absurditeter. Till exempel har det alltid gått att köpa cigaretter i vilken liten kiosk som helst medan nikotinplåster fram tills slutet av 2008 endast fick säljas på Apoteket. Dessutom har inte receptfria produkter som nässpray, allergimedicin och huvudvärkstabletter fått finnas i dagligvaruhandeln. Hur kan vi ha accepterat att det har varit lättare att få tag i öl och cigaretter än att få tag i nässpray till våra barn?

Även om konsekvenserna inte blir enorma är det odelat positivt att regeringen har beslutat att avskaffa Apotekets monopol från och med den 1 juli. När fler än ett företag konkurrerar om vår uppmärksamhet leder det till lägre priser, snabbare produktutveckling och bättre service. Det gagnar både kunder och anställda.

Tyvärr kommer staten genom Apoteket AB fortsätta att konkurrera med privata apotekare (en av tre apotek fortsätter i statligt ägo), vilket inte är optimalt.

Men trots allt så kommer nästan femhundra av Sveriges cirka 800 apotek så småningom att drivas av privata entreprenörer. Detta kommer att främja konkurrensen och öka kundnyttan.

Dessutom är hanteringen av mediciner knappast det område som lämpar sig för att bäst för att utöva testobjekt för ideologisk radikalism, något man förstod redan i det radikala 68-Sverige.

I Härnösand blir det Apoteket Blåsippan och Apoteket Bävern privata. I Örnsköldsviksområdet är det Apoteket Älgen, Bjästas apotek, Linblomman, Domsjös apotek, Tallen och Apoteket i Husum som får nya ägare. Apoteket i Bollstabruk, Apoteket vid Höga Kusten, Nordstjärnan i Kramfors, Nipsippan i Ramsele och Kronan i Sollefteå kommer heller inte att ha statliga ägare.

I Sundsvall får fem apotek nya ägare: Bydalen, Granen, Kolibrin, Lokatten, Granlo, Shop Gesällvägen och Svadern. Lägg därtill Spoven i Kvissleby och Lidens apotek.

En mygga gör ingen sommar.

Men tillsammans är var och ett dessa apotek ett steg mot en ny och bättre apoteksmarknad.

Recension 5/6: En yvig scrapbook om 80-talisterna.

Gustav Fridolin
Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation
Ordfront 2009

Bortskämda och lata. En lyxgeneration som ställer krav på att arbetet ska vara utvecklande. Att lönen ska vara hög. När Amelia Adamo sammanfattar 80-talisterna i Aftonbladet skräder hon inte orden: ”De är lata, och de har väldigt hög svansföring.”

En person som har tröttnat på den slentrianmässiga beskrivningen av 80-talister är miljöpartisten, journalisten och 80-talisten Gustav Fridolin. I sin nya bok, Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation försöker Fridolin slå hål på myten att generation Y är bortskämda snorvalpar. Istället menar han att 80-talisterna har haft det svårare än de flesta andra.

Bokens tes är att 80-talister har ett jämförelsevis svårt utgångsläge i livet jämfört med många andra generationer. Ohälsan bland 80-talistgenerationen är rekordhög. Aldrig förr har så många ungdomar i Sverige varit utan arbete och bostad. Aldrig förr har en ungdomsgenerations skulder varit så höga.

I ett varmt och innerligt försök att förklara hur denna generation har formats söker sig Fridolin tillbaka till sin egen upplevelse av 90-talet. Med många och inte alltid författarmässiga adjektiv beskriver han protestlistorna, köpstoppen och lärarbristen som präglade hans uppväxt hemma i skånska Vittsjö under 90-talet. Enligt författaren drabbade neddragningarna i skolan inte bara undervisningen, utan också eleverna. Resultatet blev, menar Fridolin, att nedskärningarna “berövade 80-talisterna möjligheten att få drömma om något bättre” och att vi just nu ser konsekvenserna bland ungdomarna, ”det slutgiltiga utanförskapet, kantat av anorexi, missbruk av EU-sprit och masskonsumtion.”

Precis som Naomi Klein, författaren till bästsäljande No Logo, gör Gustav Fridolin ett genuint försök att ro hem en mycket vidlyftig tes. Tyvärr går Fridolin för långt ut på den ovetenskapliga trampolinen i denna önskan. I boken varvas osammanhängande SCB-statistik med personliga anekdoter om anorektiska vänner och egna tankar kring stormen Katrina, kriget i Irak, klimathotet och vitmaktmusik.

Det som skulle kunna vara en spännande bok som belyser viktiga samhällsproblem blir tyvärr därför mer ett forcerat försök från Fridolin att visa att de egna politiska åsikterna alltid har varit rätt. Precis som Klein driver han sin tes lite för långt utan att ta hänsyn till relevant kritik, men han är inte lika intressant.

De som läser boken förväntar sig knappast en djupare analys av LAS eller hyresregleringen, men med tanke på bokens ämne – 80-talisternas brist på jobb och bostad – känns analysen fattig och konstruerad utan dessa komponenter.

På det hela taget är Gustav Fridolins bok ett sympatiskt försök till en kartläggning av 80-talistgenerationen. Men tyvärr blir resultatet mer som en yvig scrapbook, där större plats har givits åt de egna anekdoterna och den egna världsbilden än de faktiska problem som de lata 80-talisterna möter.

Drömmen om ett annat Sverige.

Partiets nya självbild.

Socialdemokraterna hade alla möjligheter att göra ett toppenval. Det är kris i landet. Många personer går utan jobb, eller ligger vakna om nätterna med en gnagande oro om att snart bli arbetslösa.

Men när valresultatet nu står klart ser vi att Socialdemokraterna är valets stora förlorare. Skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är 5,8 procent. Trots miljöpartiets stora frammarsch är stödet för Alliansen fortfarande större än stödet för oppositionen, 42,6 procent mot 41,1 procent.

I Stockholm har S-opinionen rasat kraftigt. För första gången någonsin är Socialdemokraterna Stockholms fjärde största parti med blott 15,1 procent. Det innebär att Miljöpartiet, med 16,7 procent, är det största oppositionspartiet. Det är problematiskt eftersom man brukar säga att det är i Stockholm valet avgörs. ”För socialdemokraterna är det en katastrof”, kommenterar den tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström.

Trots detta menar Mona Sahlin nu att hon är ”nöjd med valresultatet” för att partiet är ”större än moderaterna”. Uttalandet vittnar om hur djupt den socialdemokratiska självbilden har förändrats. Socialdemokraterna har betraktat sig själva som landets viktigaste parti ända sedan den allmänna rösträtten infördes 1921. Socialdemokraterna har varit Sverige, och Sverige har varit Socialdemokraterna.

Men efter att Mona Sahlin tillträdde som partiledare har moderaterna sakta blivit Sveriges måttstock. Sahlin nöjer sig nu med att relatera sitt parti till Moderaterna, och drömmer sig inte tillbaka till den storslagna 1968-tiden då Socialdemokraterna hade 50 procent av rösterna. Storleksskillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna har aldrig heller varit mindre än vad den är just nu.

För Socialdemokratin är det extra kritiskt att samma ansikten som var aktiva i årets EU-val kommer att möta väljarna i valet 2010. Mona Sahlins ansikte prydde varje Marita Ulvskog-affisch, medan Fredrik Reinfeldt endast figurerade som en skugga i bakgrunden till gammelmoderaten Gunnar Hökmark. Socialdemokraterna bör därför låta kylan från väljarna i EP-valet fungera som en defibrilator på bröstet för att få liv i rörelsen, eftersom att varma väljarströmmar traditionellt sett sköljer över Moderaterna och Alliansen så snart Reinfeldt visar fram fötterna och ansiktet.

År s m
1968 50,1 12,9
1970 45,3 11,5
1973 43,6 14,3
1976 42,7 15,6
1979 43,2 20,3
1982 45,6 23,6
1985 44,7 21,3
1988 43,2 18,3
1991 37,6 21,9
1994 45,3 22,4
1998 36,4 22,9
2002 39,9 15,3
2006 35 26,2

Krönika 23/02-09: Oroande protektionism

Intellektuella världen över, akademiker och journalister från Stockholm till Shanghai, oroas just nu av att döda, protektionistiska idéer hemsöker Europa. "Den nationella ekonomiska politikens återkomst" varnar framsidan på tidningen Economist. "Det finns en väldigt stor risk att vi får en allmän utveckling mot mer protektionism", säger en dämpad Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi, till Sveriges Radio.

EU-kommissionens ordförande Barroso har redan läxat upp unionens finansministrar för att de har slagit in på en förlegad bana. "Alla kan inte utgå ifrån att det egna landets ekonomi ska skyddas" sa Barroso i förra veckan.

Den fria rörligheten är död. Nu driver Europas länder egoistiska linjer. Målet är uppsatt: de egna företagen ska få del av EU:s krisfond. Frankrikes regering har just betalat ut 63 miljarder kronor i stöd till de franska biltillverkarna PSA, Citroën och Renault. Nicolas Sarkozy har uppmanat det franska näringslivet att bara köpa fransktillverkade bilar. I Storbritannien strejkar brittiska raffinaderiarbetare, skränandes "brittiska jobb till brittiska arbetare!" och samma muller hörs från fackrörelsen på Irland. Det är klart att statsministrar vill skydda sin välfärd, skydda jobben och industrin. Men tyvärr berättar empirin att snabba mirakelkurer inte fungerar för att få fart på ekonomin.

Handelshinder och subventioner slår mot välfungerande företag, det blir dyrare för Sunt Företag AB att importera de varor som behövs för att maskinerna ska surra. Samtidigt sätter stimulansåtgärder konkurrensen ur spel och riskerar att binda enorma summor skattepengar i företag som ändå är på väg utför och som på en fri marknad skulle ersättas av andra entreprenörer. Sahlins förslag om att stoppa elexporten är ett skolboksexempel på hur skyddstulls-tänket inte är en strategi som fungerar. För hur ska en klimatvänlig energiproduktion kunna växa fram i Sverige om vi inte kan sälja el till våra europeiska grannar?

Nej, det är viktigt att inte bita sig fast i det man har, utan att se möjligheter i det nya. Om Europa ska häva sig upp ur den ekonomiska avgrunden måste alla länder stå emot den döda idén om isolation, resa sig ur populismen och öppna sina gränser.
Annars riskerar lågkonjunkturen att bli djupare än vi någonsin befarat.

Krönika 15/12-08: Pengarna är folkets, inte statens

Finanskrisen har slagit sina vassa klor i länets företag. De senaste veckorna har såväl Skanska, som Skidsta Hus och Kubal berättat att de måste säga farväl till flera av sina anställda. 213 västernorrlänningar har varslats sedan den första december. Samtidigt, i en annan del av Sverige, klappar sig rikspolitiker för magen och tröstar sig med att staten har en sund ekonomi – att man har "sparat i ladorna", som det heter. Vägar, tågspår och andra stora infrastrukturprojekt står nu på åtgärdslistan.

Men mitt i allt virrvarr och "ge-oss-mer"-rop från intresseorganisationer och partier måste någon teckna bilden av verkligheten för de människor som nu riskerar arbetslöshet. Hur ser deras privatekonomi ut?

Staten har sparat i ladorna, javisst. Men det är från hushållen som statens förmögenhet kommer. Och här är situationen rent barskrapad. Enligt SCB: s förmögenhetsstatistik är var tredje svensk skuldsatt eller utan pengar. Åtta av tio saknar ekonomisk buffert. Vart femte hushåll kan inte klara en oförutsedd utgift på 20 000 kronor. Alla vi löntagare flockas likt uttörstade djur kring landets bankomater den 25:e.

I Härnösand och Sundsvall är situationen ännu värre. Här är förmögenheten mindre än landets genomsnitt. Utan marginaler kan en enda oväntad utgift – en trasig bil eller en tvättmaskin som inte fungerar – få förödande konsekvenser. För att inte tala om ett varsel. Folket lever på marginalen men statens och kommunernas kistor är välfyllda. Lågkonjunkturen till trots beräknas överskottet i statsbudgeten i år bli 150 miljarder. I Härnösand hade kommunen vid årsskiftet en nettoförmögenhet på knappt en halv miljard.

Skulle överskottet delas ut till Härnösandsborna skulle varje person få 35 000 kronor. Om regeringen till detta sålde de statliga bolagen skulle varje invånare kunna casha hem 120 000 kronor. I Sundsvall är motsvarande siffra 96 000 kronor. Totalt är nästan en halv miljon kronor per barnfamilj inbäddade i överhetens veck.

Är det rimligt att staten och kommunen samlar pengar på hög när många barnfamiljer inte kan klara en oförutsedd kostnad på 20 000 kronor? Är det rimligt att lägga 28 miljarder kronor på att försöka rädda bilföretag (Volvo och Saab) som uppenbarligen har svårt att tillgodose kundernas önskemål?

Ja, svarar regeringen.

Och ja svarar också Mona Sahlin, som lägger all kraft på att lobba för att staten ska dundra iväg ännu fler av folkets miljarder i stelfrusna bilföretag istället för att verka för att sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare.

Då återstår bara en fråga: Vad blev det av det forna arbetarpartiet?

Krönika med smak av Indien.

Har börjat författa små, vackra krönikor för mina gamla hemtidningar Tidningen Ångermanland och Sundsvalls Tidning. Här var det första inlägget som jag skrev på uppdrag av de roddande. Och här svarar jag på kritiken.

Att falla för valfläsket.

Väljarna är irrationella - eller - snarare - de är rationella, men inte när det kommer till politik, eftersom att de inte själva bär kostnaden när de röstar fel. Min kloka idol Bryan Caplan uttalar sig härligt provocerande här.